Knappt en vecka efter Axel Collins beslut om att lägga ner World of Warcraft träffar jag honom i ett café söder om Stockholm. Axel Collin har hos oss på YYSC fått namnet "Mannen utan rädslor" just för att han på något sätt ändå vågat spendera halva sitt liv framför WoW. Då vi är gamla bekanta sen gymnasietiden gick han med på en intervju om jag lovade att inte dra i hans öron.
När vi slår oss ner på det välkända cafét i Stockholm beställer Axel självfallet en Jolt Cola. "En avslagen Jolt Cola med 3 isbitar tack", säger han artigt till servitrisen. Jag frågar Axel om han såg servitrisens finfina bröst men han svarar mig inte äns då hans blickar redan är dragna till TV:n i rummet. Det är Ordjakten på TV och det verkar som att Axel försöker klura ut vad bokstäverna "ginava" kan bilda för ord. Men allt han gör "irl", eller "in real life", kopplar han omedvetet ihop med WoW. "Vagina. Axel, vet du vad det är?", frågar jag. Nu tittar han på mig och jag får första gången kontakt med honom. Han signalerar med V-tecknet. "Det här står både för victory och vagina, två viktiga v:n även för en nörd som jag. Du får ursäkta min frånvaro ibland, mina tankar försvinner ofta in i Kalimdors världar."
Jag erbjuder Axel en negerboll som jag skämtsamt kallar paladinboll men han tackar nej. Han ser förhållandevis lugn och självsäker ut när han ställer sig upp och beställer en "chokladboll". När han sätter sig ner igen drar jag honom i öronen och ber om att få börja ställa mina frågor.
Vad gör du nu när du lagt av med WoW? Var det ett svårt beslut att ta?- Spelar poker, tränar, kollar TV, jag har till och med varit ute med vänner. Men det var mer ett ultimatum som avgjorde det hela. Inte egen vilja egentligen. Jag märker själv hur mycket tid jag får över nu när jag inte spelar. Nu kan jag ta igen allt jag missat. Dig har man ju inte sett på ett tag sen. När var det sist? Förra sommaren? Vi borde ta en öl nåndag, make up for old times liksom. Jag bjuder om jag får min char såld. Skratt.
Jag och Axel har haft ett svängigt hatälska-förhållande genom åren. Att han nu vill ta en öl med mig helt plötsligt vet jag inte hur jag ska tolka. Han kanske gör det av artighetsskäl eller så söker han sig numera till mänsklig kontakt för att må bättre. Tvärtemot än vad många tror så är den sociala känslan en stor del av datorspelandet och när unga människor till slut lyckats sluta spela så är det just känslan av den sociala gemenskapen som man saknar mest. I den åldern vill man gärna känna att man är en del av en gemenskap.
Låter härligt det. Har du något råd för alla de unga människor som fortfarande sitter och spelar WoW? Ångrar du dig någonsin för att ha spenderat så mycket tid i en virtuell värld?- Svårt att säga, valde som sagt inte helt själv att lägga av, det känns bra so far utan spelet men förstår ju fortfarande folk som sitter där och tycker att det är kul.
Jo visst, en del ångrar man alltid. En dag vände jag mig om och vipps så hade min lillasyster större bröst än de flesta kvinnliga mages. Jag visste att jag missade en massa men det var inte tillräckligt för att jag skulle sluta. För mig var spelandet allt. Det var där jag kände mig trygg, kunde ha kul och hur konstigt det än låter, vara mig själv.
Hur länge tror du att det hade gått utan ett ultimatum? På vilket sätt ångrar du det? Att du försummat människor omkring dig? Du förstår väl att det är ett problem om man fortsätter att spela trots ångest?Jag vet ärligt talat inte, finns ju folk som är 45 år, har barn och ändå lirar på en relativt hög nivå. Kände alltid att jag inte ville ha det så men man vet aldrig. Ja främst att man missat saker för att man "inte haft tid". Jo absolut, har inte förnekat att det varit ett beroende. Det är väl det som är problemet med människor som är beroende av något eller missbrukare av droger, de vet att det inte är bra men kan helt enkelt inte sluta. Beroendet bara gräver sig djupare och djupare och till slut blir det en för stol del av ens liv för att man ska klara sluta på egen hand.
Det är ingen hemlighet att du är vän med Bowser, en gammal legend från de första WoW-åren. Du har tidigare sagt att det var han som fick dig att börja spela. Hur stor och vilken betydelse har han haft för ditt spelande? Kan du bli arg på honom nu när du ser tillbaka på det hela?- Det stämmer att det var han som fick mig att börja. Men samtidigt kan man ju inte lägga hela skulden på honom då det i slutändan var ett beslut som jag själv tog. Jag provspelade ett par gånger och fastnade helt enkelt. Det var så jävla kul och pulsen ökade hela tiden. Annars har han varit i viktig utgångspunkt för mig genom att jag kunnat binda nya relationer med folk som jag annars inte skulle haft kontakt med och framför allt så är Mikael, som han heter irl, en vis och erfaren gamer som gett mig mängder av ovärdelig information. Vi spelade i samma guild ett tag och idag är vi ju väldigt bra kompisar irl och han har alltid stöttat mig oavsett vilket beslut jag tagit. Om jag mår dåligt en natt av att inte kunna spela WoW så kan jag bara ringa honom så lägger han ner det han håller på med och pratar med mig tills jag somnar. Idag kan jag önska att pojken från Segeltorp för några år sedan skulle ha vetat det jag vet nu. Då skulle vi inte sitta här idag och förmodligen skulle jag haft ett rikare liv med mindre ångest.
När vi lämnar cafét ligger solen lågt på himmelen. Vi tar farväl och vi lovar varandra att ta en öl innan sommarens slut. Axel vänder sig om och börjar gå mot pendeltåget. För första gången ser jag de fysiska skador som Axel fått genom allt spelade. Krökt rygg och konstig gångstil. Bara för några år sedan såg han helt annorlunda ut. Frisk. Välbyggd. Lycklig. Nu är allt som bortblåst och när Axels verklighet slår mig så hugger det som en kniv i mitt hjärta. Jag tänder en cigarett, går in på närmaste krog och tar mig en stor stark.
Vad det här är för påhitt vet jag inte. Kanske en årlig traditionell marsch i den ariska andan? Kanske är det träning inför Folkets Marsch 08 nu på nationaldagen?
